Vad skiljer en roman från en nyhetsartikel? Svaret är naturligtvis självklart. Läser vi en roman förväntar vi oss fiktion, läser vi nyheterna förväntar vi oss fakta.
Objektiva fakta är grundläggande inom journalistiken. Men vad menas med objektivitet i praktiken? En känd definition av begreppet myntades omkring 1970 av Jörgen Westerståhl. Enligt den ska objektiv journalistik vara saklig och opartisk. Det låter självklart – det är ett naturligt mål att sträva efter, framförallt inom nyhetsjournalistiken som ska vara sann och neutralt framställd.
Någonstans mitt emellan nyhetsjournalistik och fiktion hamnar new journalism. En form av journalistik som enligt nationalencyklopedin uppstod på 1960-talet. (Inte helt ny med andra ord.) Genren utmärker sig genom att man lånar olika grepp från skönlitteraturen och att skrivformen är mer subjektiv.
Kan då new journalism sudda ut gränserna mellan journalistik och fiktion? Jag tror inte det. Det finns nämligen en väldigt viktig skillnad mellan skönlitteratur och new journalism. Kravet på sanning. Hur personlig berättarstilen än är, måste all journalistik bygga på fakta. Man kan förenkla verkligheten, men inte förvanska den. Görs det ett enda avgörande avsteg måste man tala om det. När till exempel Liza Marklund hävdar att Gömda är en fackbok, ställer det till problem. Att kalla det en sann historia är respektlöst mot läsarna.
Håller man sig till fakta finns mycket att vinna. Kombinationen av ett seriöst researcharbete som berättas i en skönlitterär form blir ofta riktigt, riktigt bra. Utan att man behöver tumma på sanningen.
Det finns förstås en risk. Att berätta en historia på ett personligt sätt kan göra att resultatet inte tilltalar alla. Personen speglas ju i formen. Det är nog därför jag inte riktigt uppskattade ”min” journalistiska bok. Jag valde att läsa Jan Guillous Häxornas försvarare, ett historiskt reportage om 1600-talet häxprocesser. Vad jag kan bedöma har Guillou gjort ett mycket grundligt researcharbete. Det finns detaljerade beskrivningar om bakgrunden till ett flertal olika häxbränningar. Jag får förståelse för hur häxprocesserna kunde uppstå och spridas. Guillou drar också intressanta paralleller mellan 1600-talets häxpanik och dagens panik kring påstådda sataniska pedofilsekter.
Med andra ord har jag inget att säga om själva faktaframställningen. Vad jag vet är Guillou också mycket noga med kravet på sanning. Däremot jag tycker inte om den språkliga formen! Jag får erkänna att jag alltid har haft svårt för Guillou som person (även om jag tycker att han har gjort bra saker i egenskap av journalist). Det är väl just därför jag får svårt att uppskatta berättelsen som helhet – jag inte tilltalas inte av personen som lyser igenom.
Avslutningsvis kan jag inte låta bli att undra om inte new journalism ibland är en uppriktigare form av journalism? Objektivitetsidealet är viktigt att sträva efter, men det är också problematiskt. Ingen kan någonsin vara helt objektiv, vi har alla upplevelser och erfarenheter som färgar vår verklighetsbild. Visst skulle new journalism bli tröttsam i nyhetsrapporteringen. Men i vissa fall kanske det är bättre att vara ärlig med sina åsikter. Då får varje läsare en möjlighet att göra sin egen bedömning.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag håller med om att en journalist aldrig eller sällan kan vara helt objektiv. Vi är alla färgade av våra åsikter. Men i nyhetsjournalistik tror jag att det skulle bli en stor problematik om journalisterna själva skulle lägga i sina åsikter. Färgas inte då läsaren av journalistens åsikter?
SvaraRaderaI journalistisk litteratur är det ohållbart att inte låta journalisten få plats för sitt eget tyckande. För att boken ska hållas på en intressant nivå krävs inslag av skönlitterärt tänkande.
/Jessica Fransson
Håller helt med om att "new journalism" kan vara en uppriktigare form av journalistik. Då vågar journalister verkligen rapportera och berätta fullt ut. Att sträva efter objektivitet är att sträva efter något omöjligt. Att däremot se till alla alla sidor kommer till tals så att en så rättvis bild som möjligt målas upp är en helt annan sak.
SvaraRadera/Jacob Järpegård
Spot on i början. Jag tror att new journalism är något som tilltalar väldigt många. Att måla upp händelser. Det blir mer intressant. Det man kan fundera på är som du skriver om Liza Marklund och gömda är om allt är sanning eller hur modifierad sanningen är i dessa berättelser. Hur stor frihet ska en journalist få ha när de skriver? Jag tycker du sätter tummen väldigt bra på skillnaden mellan skönlitteratur och new journalism. Sanning och förenkling av sanningen är något som måste och kan vara acceptabelt, men inte förvanskning.
SvaraRaderaBra skrivet inlägg!
Hej!
SvaraRaderaIntressant det du skriver om att New Journalism kan anses vara en uppriktigare form av journalistik. Det beror ju väldigt mycket på om vem man frågar. Vill man vara filosofisk av sig kan man ju hävda att det inte finns någon absolut sanning, utan att varje person skapar sin egen. Då får man som läsare vara medveten om att det är författarens version av sanningen som förmedlas mellan bokpärmarna. Samtidigt är det kanske oftast mer intressant att läsa ett reportage kryddat med personliga iakttagelser och en subjektiv ton. Det närmaste man dock kan komma en sanning är att låta så många sidor som möjligt komma till tals tror jag.